Mäta lärande

Igår hade jag en naturkunskapslektion med en tydlig målformulering: Efter dagens lektion ska du kunna förklara kolets kretslopp. Efter att ha presenterat detta mål för eleverna placerade jag om dem slumpvis vid de fyra bord som fanns i klassrummet och delade ut tomma A4-ark och gav dem 7 minuter för att beskriva kolets kretslopp utifrån begreppen cellandning, fotosyntes, koldioxid, kolhydrater och förbränning av fossila bränslen. Ganska snart flög frågan genom luften:

Jag kan ju inte det här, vad händer då?

Jag pekade då på efter dagens lektion i målformuleringen. När sju minuter hade gått tog jag med hjälp av handuppräckning reda på hur många elever som ansåg sig själva kunna beskriva kolets kretslopp: 5 st.
Nästa fas i av lektionen var att grupperna fick i uppgift att beskriva kretsloppet tillsammans. De fick ut nya papper och satte igång. I denna fas ökade jag min inblandning och hjälpte eleverna med arbetet genom att utgå från deras första beskrivningar. Jag kunde ganska enkelt säkerställa att alla fyra grupper hade en komplett skiss av kretsloppet och jag frågade dem igen om hur många som tror sig kunna förklara kretsloppet: 7 st. Jag tror att jag lyckades dölja min besvikelse innan jag gick vidare med att klassen tillsammans skapade en bild på whiteboarden. Arbetsmodellen som jag använde var att lotta fram en elev i taget som fick rita/skriva en del av kretsloppet. Efter ett tag hade vi en tydlig bild av kretsloppet på tavlan som eleverna tillsammans hade skapat. När jag hade suddat tavlan slöts cirkeln då eleverna fick ut ett nytt tomt papper och fick i uppgift att beskriva kretsloppet. Jag missade i detta läge att fråga eleverna om deras egna uppfattning men min bedömning av deras inlämnade papper är 17 st. Det var inte bara jag som var nöjd efter lektionen, flera elever påpekade spontant att de lärt sig mycket.

#win

Enligt Skolverkets allmänna råd om planering och genomförande av undervisning bör lärare utvärdera undervisningens effektivitet och denna lektion är ett exempel på hur detta kan ske i en kort cykel.

Att skynda på tiden

Ett problem med att studera naturen är att det går ganska långsamt. Det är ganska ofta som eleverna inte har det tålamod som krävs för detta och lösningen blir då ofta att genomföra studier som inte berör dessa förlopp. Tyvärr missar man ett viktigt perspektiv inom naturvetenskap nämligen att den ofta inte låter sig mätas och studeras momentant.


Jag har hittat två sätt att med teknikens hjälp delvis gå runt problemet. Det ena är med sk time-lapse-filmer. På YouTube finns massor av snygga exempel och beskrivningar på hur man går till väga. För att göra det enkelt för mig och mina elever har jag låtit dem använda programmet Tilaphos som tar bilder med datorns webbkamera och snabbt och enkelt genererar en film av dem. Tilaphos har fördelen att det är gratis och fungerar med alla webbkameror. Det finns andra sätt att lösa detta på som ger möjlighet till filmer med högra upplösning etc men jag har märkt att detta sätt skapar minst problem.

 Time-lapse-film av sockerärtor

 Time-lapse-film av vårens ankomst

Ett annat sätt som jag har använt är datalogger där man automatiserar mätningen över tid av tex temperatur, eller som bilden nedan visar, syrehalt. I försöket som bilden visar mättes både temperatur och syrehalt. Att utgå från detta resultat bidrar till förståelsen av fotosyntesen.

Försöksuppställning för mätning av syrehalt och temperatur

Jag har märkt att då eleverna får genomföra studier som dessa får de en ökad förståelse för naturliga förlopp och naturvetenskapliga arbetsmetoder. Det skapar också en nyfikenhet inför resultatet som jag inte upplever att de hinner bygga upp vid laborationer som genomförs på en lektion. Eleverna kommer ofta med förbättringsförslag efter genomförandet och även idéer till nya projekt som de vill testa.