måndag 29 oktober 2012

Att skynda på tiden


Ett problem med att studera naturen är att det går ganska långsamt. Det är ganska ofta som eleverna inte har det tålamod som krävs för detta och lösningen blir då ofta att genomföra studier som inte berör dessa förlopp. Tyvärr missar man ett viktigt perspektiv inom naturvetenskap nämligen att den ofta inte låter sig mätas och studeras momentant.


Jag har hittat två sätt att med teknikens hjälp delvis gå runt problemet. Det ena är med sk time-lapse-filmer. På YouTube finns massor av snygga exempel och beskrivningar på hur man går till väga. För att göra det enkelt för mig och mina elever har jag låtit dem använda programmet Tilaphos som tar bilder med datorns webbkamera och snabbt och enkelt genererar en film av dem. Tilaphos har fördelen att det är gratis och fungerar med alla webbkameror. Det finns andra sätt att lösa detta på som ger möjlighet till filmer med högra upplösning etc men jag har märkt att detta sätt skapar minst problem.


 Time-lapse-film av sockerärtor


 Time-lapse-film av vårens ankomst


Ett annat sätt som jag har använt är datalogger där man automatiserar mätningen över tid av tex temperatur, eller som bilden nedan visar, syrehalt. I försöket som bilden visar mättes både temperatur och syrehalt. Att utgå från detta resultat bidrar till förståelsen av fotosyntesen.


Försöksuppställning för mätning av syrehalt och temperatur


Jag har märkt att då eleverna får genomföra studier som dessa får de en ökad förståelse för naturliga förlopp och naturvetenskapliga arbetsmetoder. Det skapar också en nyfikenhet inför resultatet som jag inte upplever att de hinner bygga upp vid laborationer som genomförs på en lektion. Eleverna kommer ofta med förbättringsförslag efter genomförandet och även idéer till nya projekt som de vill testa.

Kompetensutveckling


När jag under mitt första år som lärare fick frågan om vilken kompetensutveckling jag efterfrågade visste jag inte vad jag skulle svara. Jag hade fullt upp att omsätta allt som jag hade med mig från lärarutbildningen. Några år senare kände jag dock behov av kompetensutveckling inom en rad områden som främst berörde mina ämneskunskaper. Tack vare diverse utbildningar och gediget intresse för mina ämnen har detta behov stillats något och givit plats åt något annat, större och diffusare. Jag tror att man kan kalla det didaktik.
Från att haft fullt upp med att komma igång som lärare (2004) via känslan av bristande ämneskunskaper till något större - helheten. Denna helhet har ofta diskuterats och försökts att få ett grepp om inom kollegiet på skolan och sedan två år tillbaka har jag utökat kollegiet med hjälp av Twitter (tack @tobiassolem). Twitter har bidragit till många nya tankar, idéer och konkreta tips och jag kan verkligen rekommendera fler att nyttja denna plattform. Under hösten har jag dock känt mig begränsad av de 140 tecknen och nu gjort slag i saken att posta tankar i denna form. 
Vad har då hänt med min kompetensutveckling? Jag är inne på mitt nionde år som lärare och känner mig mer kompetent än någonsin och jag känner samtidigt ett större sug än någonsin på att förbättra mig! Att kompetensutveckla “helheten” är inte så lätt men jag tror att jag har hittat en form för det - det kollegiala lärandet. Detta begrepp har funnits och flutit runt i min begreppsvärld ett tag men jag har inte tagit tag i det ordentligt.
När jag fick frågan om att vara med i The Cage på Skolforum tackade jag ja direkt, utan att ha förstått vad det handlade om. Ju närmare den 31 oktober vi har kommit desto klarare har det blivit - det handlar om kollegialt lärande! Under denna dag kommer jag dessutom att få se hur många av mina kollegor ser ut bakom sina twitteravatarer.
Kan man kalla kollegialt lärande för kompentensutveckling i didaktik?