LÅ1314

Idag är det sista arbetsdagen innan nästan sex veckors semester och den har till stor del ägnats åt reflektion. Årets som har gått har varit slitsamt och pressat men framför allt framgångsrikt och utvecklande! Jag har gjort mitt första år som förstelärare och kan konstatera att det har varit oerhört givande och inspirerande för mig. Jag har inte sedan lärarutbildningen läst så mycket forskning, rapporter, blogginlägg, Tweets, FB-diskussioner, debattartiklar mm med fokus på pedagogik och skolutveckling. Jag har haft och tagit möjligheter att diskutera dessa frågor genom att leda lärande team på skolan, interagera i sociala medier, delta i Skolverkskonferenser, skrivit blogginlägg och fick även en debattartikel publicerad efter idogt arbete. Detta har gett en enorm skjuts och inspiration i mitt yrke som lärare och jag är stolt över att få vara del av en verksamhet som tar pedagogiska frågor på så stort allvar.

Under förmiddagen idag så analyserade vi tillsammans i kollegiet året som gått utifrån grundansatsen "Vad du än gjorde så gjorde DU det mer än bra!". Vi analyserade individuellt och tillsammans året utifrån skolnivå, kursnivå och elevnivå. Slutuppgiften var att skriva fem punkter att ta med sig till nästa läsår. Dessa punkter kommer att vara en av utgångspunkterna i det pedagogiska samtalet. Tre av dessa hade jag klart sedan ett tidigare blogginlägg, Skarpa lägen - not to self och jag fyllde på med två till:

• Avsluta varje dag med 15 minuters reflektion
• Arbeta aktivt med relationer utifrån bilden nedan 

Bakgrunden till den sista punkten är att jag alltid har upplevt mellanmänskliga relationer som centrala för lärande men nog underskattat betydelsen av relationen mellan elev och kursplanen. Jag vet sedan tidigare att jag är skicklig på att skapa en god relation till eleverna och att jag även skapar ett gott klimat i klassrummet men under detta år har jag fått upp ögonen för betydelsen av att eleven har en god relation till kunskapskrav och centralt innehåll och att de känner sig trygga i vad det är som bedöms. Denna relation har fått ökad betydelse i och med tydligheten i GY11 och jag tror att det finns stor utvecklingspotential för oss som skola inom den nya läroplanen.

Jag vill även passa på att dela med mig av kommentarsfältet från FB då jag postade inlägget Minska takten sista kvarten:

 

Nu är det 15 min till semester och jag kommer traditionsenligt att lyssna på Anita Hegerland.

Karriär vs skolutveckling

I augusti tillträdde jag som förstelärare. Jag fick mer att göra, större ansvar, en fin titel och högre lön. Jag gjorde karriär! Förstelärarreformen hade varit på gång sedan september 2012 då Jan Björklund skrev om det i sitt nyhetsbrev och karriärmöjligheter var något som många efterfrågat och sett som ett sätt att öka attraktiviteten för läraryrket men ändå var det för många oklart vad det innebar. Uppdraget formulerades ganska fritt av Skolverket och huvudmannen gavs stort ansvar. Mitt uppdrag konkretiserades av min chef (skolans rektor) tillsammans med ITG och NTI:s pedagogiska utvecklingschef: Jag leder det operativa arbetet utifrån de moduler som finns på kollegialt.ntitg.se (se även Att som lärare vara elev)

Det är en väldigt intressant och givande resa som kollegiet gått igenom sedan augusti. Jag har under mina snart 10 år som lärare aldrig varit med om att pedagogiska frågor fått så stort och tydligt utrymme. Visst har vi alltid pratat pedagogik men det nya är att vi utmanas i våra föreställningar och personligt valda teorier och det går inte att ducka för frågorna. De framgångsfaktorer som jag har identifierat för denna utveckling är:

• Tydligt fokus från huvudmannen
• Organisatoriska förutsättningar för arbetet (schemalagd tid)
• Tydlighet från rektor
• Förstelärare som faciliterar processen

Detta skapar tillsammans en tydlighet i att det inte är valbart att som lärare utveckla sin undervisning och att det inte går att genomföra utvecklingen efter egen känsla. Läraryrket är ett lagarbete och om eleverna ska lyckas krävs det att vi arbetar tillsammans och hjälper och utmanar varandra.

För oss har förstelärarformen varit en viktig del i att lyfta professionsutvecklingen och jag är stolt, tacksam, stimulerad och utmanad av att vara en av de första med denna titel. Om man ser uppdraget främst som ett lönetillägg och en kompensation för låg lön så har man missuppfattat reformen grovt och inte förstått vad karriär innebär. Reformen innebär, enligt mig, en möjlighet att genomföra seriös och organiserad skolutveckling som leder till bättre resultat.

Att som lärare vara elev

Innan semestern inledde vi på skolan ett utvecklingsprojekt där lärarna skulle arbeta med pedagogisk utveckling i grupper om 4-5 personer en schemalagd timma per vecka under läsåret 13/14. Det första fokusområdet vara att ta fram konkreta formativa bedömningsverktyg. Det var ett naturligt steg att ta för att komma vidare efter bokcirkeln som haft kring Lundahls "Bedömning för lärande". Utöver de tre grupper som lärarna utgjorde så formerade vi i skolledningen en grupp (rektor och två arbetslagsledare) med ett lite annat fokus nämligen att ta fram strategier för hur vi som ledning bäst kan stötta lärarna i deras utveckling. 

Vi arbetade en heldag i juni med att sätta oss in i material och samla tankar i en wiki och entusiasmen blandades med frustration. Entusiasm över att få tillfälle att komma vidare från teori till handling och frustration över hur jobbigt det är att lära sig tillsammans. Det drog och spretade en del men vi var ändå nöjda över det vi tillsammans åstadkommit.

I augusti tog projektet ny fart och riktningen korrigerades då IT-Gymnasiet genom Henrik Widaeus lanserade en gemensam utvecklingsplattform (finns på kollegialt.ntitg.se) som ska drivas lokalt på skolorna. Hos oss är det jag i egenskap av förstelärare som är ansvarig för delar av implementeringen. Det första uppdraget som skolorna fick var att i lärande team gå igenom en av de fyra strategierna, formativ bedömning med början i alignmentplanering 

Under den dag i augusti då vi arbetade med materialet ökade entusiasmen men även frustrationen. För mig blev det uppenbart hur svårt det kan vara att vara elev och tilldelas en uppgift som ska lösas i grupp. Alla går in i uppgiften med sina erfarenheter och kunskaper och det är krävande att få alla på samma spår, speciellt när det inte finns något facit utan det gäller att hitta en lösning som passar skolans arbetssätt i övrigt. 

Inför kick-offen med övriga förstelärare inom ITG och NTI den 4 september har vi fått i upptag att läsa Hans-Åke Scherps Leda lärande samtal och att se Per Fagerströms föreläsning med samma tema och det har varit givande och fått mig att få upp ögonen för sådant som egentligen är självklart men lätt glöms bort i den stressade och pressade vardagen. Trots att vi på skolan har ansett oss vara bra på att samarbeta och tillsammans hitta lösningar så har vi mycket att lära. Vår främsta styrka har varit det konkreta görandet och vi har i ganska liten utsträckning arbetat med lärande vilket är det som till stor del ska ske nu. Nu handlar det om att kliva in i rollen som elev utan att det finns någon lärare som kan tala om vad som är rätt respektive fel. Det handlar om att foga samman forskning med erfarenheter och skrida till handling utan att vara helt säker på att det kommer att funka. Vi måste släppa greppet och inse att vi inte har den totala kontroll som lärare ofta vill ha. Vi måste lita på andras erfarenheter och våga testa nya vägar och även våga hjälpa varandra genom att tala om vad vi är bra på.

När vi gör detta är jag övertygad om att vi kommer att öka vår pedagogiska yrkesskicklighet, komma närmare varandra sin kollegor och dessutom få större förståelse för våra elever och jag skulle bli mycket besviken om det inte leder till bättre resultat för våra elever.