söndag 1 september 2013

Att som lärare vara elev

Innan semestern inledde vi på skolan ett utvecklingsprojekt där lärarna skulle arbeta med pedagogisk utveckling i grupper om 4-5 personer en schemalagd timma per vecka under läsåret 13/14. Det första fokusområdet vara att ta fram konkreta formativa bedömningsverktyg. Det var ett naturligt steg att ta för att komma vidare efter bokcirkeln som haft kring Lundahls "Bedömning för lärande". Utöver de tre grupper som lärarna utgjorde så formerade vi i skolledningen en grupp (rektor och två arbetslagsledare) med ett lite annat fokus nämligen att ta fram strategier för hur vi som ledning bäst kan stötta lärarna i deras utveckling. 

Vi arbetade en heldag i juni med att sätta oss in i material och samla tankar i en wiki och entusiasmen blandades med frustration. Entusiasm över att få tillfälle att komma vidare från teori till handling och frustration över hur jobbigt det är att lära sig tillsammans. Det drog och spretade en del men vi var ändå nöjda över det vi tillsammans åstadkommit.

I augusti tog projektet ny fart och riktningen korrigerades då IT-Gymnasiet genom Henrik Widaeus lanserade en gemensam utvecklingsplattform (finns på kollegialt.ntitg.se) som ska drivas lokalt på skolorna. Hos oss är det jag i egenskap av förstelärare som är ansvarig för delar av implementeringen. Det första uppdraget som skolorna fick var att i lärande team gå igenom en av de fyra strategierna, formativ bedömning med början i alignmentplanering 

Under den dag i augusti då vi arbetade med materialet ökade entusiasmen men även frustrationen. För mig blev det uppenbart hur svårt det kan vara att vara elev och tilldelas en uppgift som ska lösas i grupp. Alla går in i uppgiften med sina erfarenheter och kunskaper och det är krävande att få alla på samma spår, speciellt när det inte finns något facit utan det gäller att hitta en lösning som passar skolans arbetssätt i övrigt. 

Inför kick-offen med övriga förstelärare inom ITG och NTI den 4 september har vi fått i upptag att läsa Hans-Åke Scherps Leda lärande samtal och att se Per Fagerströms föreläsning med samma tema och det har varit givande och fått mig att få upp ögonen för sådant som egentligen är självklart men lätt glöms bort i den stressade och pressade vardagen. Trots att vi på skolan har ansett oss vara bra på att samarbeta och tillsammans hitta lösningar så har vi mycket att lära. Vår främsta styrka har varit det konkreta görandet och vi har i ganska liten utsträckning arbetat med lärande vilket är det som till stor del ska ske nu. Nu handlar det om att kliva in i rollen som elev utan att det finns någon lärare som kan tala om vad som är rätt respektive fel. Det handlar om att foga samman forskning med erfarenheter och skrida till handling utan att vara helt säker på att det kommer att funka. Vi måste släppa greppet och inse att vi inte har den totala kontroll som lärare ofta vill ha. Vi måste lita på andras erfarenheter och våga testa nya vägar och även våga hjälpa varandra genom att tala om vad vi är bra på.

När vi gör detta är jag övertygad om att vi kommer att öka vår pedagogiska yrkesskicklighet, komma närmare varandra sin kollegor och dessutom få större förståelse för våra elever och jag skulle bli mycket besviken om det inte leder till bättre resultat för våra elever. 

4 kommentarer:

  1. Intressant att få följa en förstelärares drivkraft! Lycka till

    SvaraRadera
  2. Tackar!! Har du några planer på att dela med dig av dina erfarenheter?

    SvaraRadera
  3. Vad roligt! Detta borde kombineras med det digitala skollyftet http://skollyftet.se/2013/09/12/dags-att-anmala-sig-till-digitala-skollyftet/

    SvaraRadera
  4. Jag har uppmuntrat mina kollegor att hänga på kursen och får med mig minst en. Ska du gå?

    SvaraRadera